Det kändes så skönt att ta bort dig. Ta bort dig från vännerlistan och från mobilen och från msn och från mina tankar.

Förstår du ens hur mycket du sårar?

Alla fina ord som du sagt till mig rinner ut som sand ur handen. Ingenting betyder längre. Det verkar inte betyda något för dig heller. Som om jag aldrig fanns i ditt liv, som om du tröck på delete och jag försvann som ingenting, som luft. För sanningen är att så känns det.

Därför tröck jag också på delete. Jag orkar inte vara ensam om att sakna, att ångra, att ha ångest för allt.

Om du klarar dig utan mig, ska jag klara mig utan dig.

Skrik. Mummel.

Arga blickar.

Sura kommentarer. Sura miner.

Skrik och bråk. Muttrer.

Skolan var bajs. Bussresan var bajs. Hoppa av flera stationer före så jag slapp skrikande barn. Gick surt hem. Lyssnade på arg musik. Kom hem, smällde igen dörren. Lade mig i sängen och surade. Satte på datorn, och satte på musik. Hög och arg musik. Tog kaffe. Gick ut och gick. Satte mig på en bänk och bara satt. Lyssnade på arg musik. Tänkte arga tankar om varje person som gick förbi. Gick hem sur. Surade på mamma. Åt äcklig mat. Sov.

Jag vill inte må såhär. Vill inte känna såhär. Det är så skrämmande att inte orka något för att man är trött istället. Säga nej till andra som vill göra något för att man hellre vill sova. Vart tog jag vägen? Masken som jag har på mig börjar lossna, och folk börjar förstå.

Och jag orkar inte fixa det hela tiden, orkar inte "reparera". Snart spricker jag.