Snälla, kan ni bara vara ärlig? 

Är det så svårt för att vara ärlig? Jag väljer att höra sanning(vilket nog dom flesta gör) än att få höra en lögn och sen veta att det inte alls stämde. Det gör ont, det får en att undra vad man gör för fel. Varför man inte får höra sanningen. Varför välja att såra? Tala om sanningen, den kankse gör ont, men inte lika ont som en lögn.

Så jag frågar det igen: Är det verkligen så svårt att säga sanningen? Vill ni hellre såra? Är det lättare att såra en, än att prata med personen i fråga och reda ut det på en gång innan det blir värre?

Varför finns klumpar i magen? Varför försvinner dom aldrig? Dom ligger där.. och påminner ständigt om vad man åmar sig för, vad man inte vill ska hända, eller göra. Och när man tror att dom har försvunnit, så kommer dom fram igen. Attackerar en när man är som svagast.

Så någon svara mig: varför är dom bra? Varför har man en jävla klump i magen?

Det borde vara förbjudet att tänka. Det borde inte finnas en hjärna i människo-kroppen som tänker. Inga känslor. Ingen hjärna som kan tänka.

Jag lovar mig själv varje dag att jag inte ska tänka, inte tänka för mycket. Men jag gör det ändå. Jag kan inte rå för det. Det bara kommer, och sen sitter jag där. Jag sitter där deprimerad och arg på mig själv. Arg för att jag tänkte. För att jag tänkte dom där jävla tankarna som får mig på dåligt humör.

Jag blir så irriterad på mig själv.

Jag blir arg på mig själv.

Jag vill skrika på mig själv.

Kom inte till mig och säg vad jag borde göra och inte borde göra. Jag är sånhär. Jag tänker inte prata med någon. Det jag vill säga gråter jag ut för mig själv, skriker eller slår sönder, eller skriver här. Jag blir arg. Väldigt arg. Fast egentligen är jag rädd. Rädd för att folk börjar märka på mig.

För jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte prata med någon. Jag är rädd för att visa mig ledsen eller arg.

Jag är bara glada lilla jag.

Kan jag inte bara få vara det?

Det kändes så skönt att ta bort dig. Ta bort dig från vännerlistan och från mobilen och från msn och från mina tankar.

Förstår du ens hur mycket du sårar?

Alla fina ord som du sagt till mig rinner ut som sand ur handen. Ingenting betyder längre. Det verkar inte betyda något för dig heller. Som om jag aldrig fanns i ditt liv, som om du tröck på delete och jag försvann som ingenting, som luft. För sanningen är att så känns det.

Därför tröck jag också på delete. Jag orkar inte vara ensam om att sakna, att ångra, att ha ångest för allt.

Om du klarar dig utan mig, ska jag klara mig utan dig.

Skrik. Mummel.

Arga blickar.

Sura kommentarer. Sura miner.

Skrik och bråk. Muttrer.

Skolan var bajs. Bussresan var bajs. Hoppa av flera stationer före så jag slapp skrikande barn. Gick surt hem. Lyssnade på arg musik. Kom hem, smällde igen dörren. Lade mig i sängen och surade. Satte på datorn, och satte på musik. Hög och arg musik. Tog kaffe. Gick ut och gick. Satte mig på en bänk och bara satt. Lyssnade på arg musik. Tänkte arga tankar om varje person som gick förbi. Gick hem sur. Surade på mamma. Åt äcklig mat. Sov.

Jag vill inte må såhär. Vill inte känna såhär. Det är så skrämmande att inte orka något för att man är trött istället. Säga nej till andra som vill göra något för att man hellre vill sova. Vart tog jag vägen? Masken som jag har på mig börjar lossna, och folk börjar förstå.

Och jag orkar inte fixa det hela tiden, orkar inte "reparera". Snart spricker jag.